Liza Marklund har förlagt en del av handlingen i böckerna till kvarteret Valnöten. Annika Bengtsson arbetar på Kvällspressen och har sin första bostad (Studio Sex 1999) i gårdshuset på Hantverkargatan 32. När hon får familj bor hon kvar i nr 32 men då i gatuhuset (framför allt i Sprängaren 1998). Efter en period i en förort kommer Annika Bengtsson tillbaks till Kungsholmen, denna gång till fastigheten Valnöten 1, Södra Agnegatan 28.
I En plats i solen (2008) skriver Liza Marklund om Annika Bengtsson:
”Hon bodde i en trerummare i polisfackets hus på Agnegatan som hade ordnats fram av kommissarie Q under högst tvivelaktiga former, vilken dag som helst skulle någon komma och ta den ifrån henne”
/…./
”Den här våningen var mycket mörkare än alla tidigare hon bott i. Den svävade högre ovanför marken, på fjärde våningen. Stora trädkronor slukade ljuset från gatlyktorna nere på Agnegatan. Utanför hennes eget sovrumsfönster fanns bara den stjärnlösa himlen.
Från hallen såg hon genom vardagsrummet och in i mörkret som skulle bli Ellens rum. Köket låg omedelbart till vänster, en modern och avskalad historia som hon tyckte instinktivt illa om.
/…./
Det var inget större fel på själva bostaden. Egentligen var den ganska bra. Det var en trea, men en stor sådan, etthundrafyra kvadratmeter, med en inre hall som gick att använda som vardagsrum
/…. /
Hon såg upp mot det släta innertaket. Det måste ha funnits tunga stuckaturer där uppe en gång i tiden, men huset hade renoverats i slutet av 1930-talet och all onödig utsmyckning hade slitits ut.
Hon hade tagit reda på att fastigheten, som hette Valnöten 1 på byråkratiska, var en andelsfastighet där var och en av de boende ägde sin del av huset. Just den här lägenheten ägdes av Statens Fastighetsverk.
Hur Q burit sig åt för att skaka fram den åt henne visste hon inte, och hon hade ingen aning om hur länge hon skulle få bo kvar där.”
Och något senare om kommissarie Q: ”Han hade skojat om att han kunde fixa fram ett nytt åt henne, och nu satt hon här på Agnegatan 28, i samma kvarter som den lägenhet hon först bott i när hon kom som sommarvikarie till tidningen Kvällspressen för tio år sedan. Hon hade inga fönster åt det hållet, annars skulle hon antagligen ha kunnat titta in i det gårdshus där hon bodde den där heta sommaren …”
I Du gamla, du fria (2011) skriver Liza Marklund
”Fasaden på fastigheten på Agnegatan hade putsats upp och målats om under deras år i Washington. Den odefinierbart smutsbruna fasaden var numera knastrande ljus, en skrikig vit nyans med dragning åt grönt. Trots molntäcket var Annika tvungen att kisa mot den stickiga färgtonen.”
I nästa bok Lyckliga gatan (2013) har Annika Bengtsson överlåtit lägenheten till sin förre man Thomas som är bitter och missnöjd:
”Han gick ut till vardagsrummet igen, ställde sig och betraktade de tarvliga möblerna: soffan, databordet, mattan. IKEA, genomgående. Billigt och stillöst. Det hade varit Annikas. Han avskydde verkligen den här lägenheten. Trång var den, en hyresrätt med bara två sovrum, och alldeles för ljus. Den låg högst upp i en hörnfastighet på Kungsholmen, Annika hade myglat till sig den via den där kontakten på polisen under tiden de levde åtskilda och efter att hon svikit honom /…./ så hade hon överlåtit kontraktet på honom och flyttat ut.”
Också i boken Bland skulptörer och skulpturer (2020) av Olle Meyer nämns fastigheten. Där finns ett fotografi föreställande Otto Meyer med hustru i sitt vardagsrum i en av hörnlägenheterna på Bergsgatan – familjen bodde där under tre år. Fotografiet finns också på hemsidan under rubriken Historia. Under bilden i boken har författaren skrivit
”År 1898 flyttade familjen från ett mycket enkelt gårdshus på Floragatan till en modern lägenhet om ’4 rum och jungfrukammare’ vid hörnet av Bergs- och Agnegatorna. Inredningen tids- och klasstypisk. ”
Kommentar till Liza Marklunds beskrivningar
Mycket stämmer. Polisfacket har flera lägenheter i byggnaden. Statens Fastighetsverk har också varit delägare men någon trerummare finns inte på Södra Agnegatan 28. Annika Bengtssons lägenhet har likheter med de tvårummare som finns där. De stora trädkronorna på den kaukasiska vingnöten som ger en speciell prägel åt Södra Agnegatan har blivit större än planerat. Som framgår under hemsidans avsnitt Historia så gjordes en genomgripande ombyggnad av byggnaden på 30-talet då alla utsmyckningar togs bort. Ommålningen av fasaden är kommenterad, färgvalet (NCS0603-Y20R) kan man ha olika uppfattningar om.
Kommentar till boken om Otto Meyer
Olle Meyer har i boken beskrivit sin farfars liv som konstgjutare. Det kan noteras att Olle Meyer själv bor i en av hörnlägenheterna.